Jan Lundgren piano, Carin Lundin sång och Arne Domnérus sax på Skansen. Foto: Magnus Neck, magnusneck.se
Sångerskan Carin Lundin har av styrelsen för Stiftelsen Jazzens Museum utsetts till första mottagaren av Anita O’Day-priset å 1000 dollar. Motiveringen är: Carin Lundin har under några år varit musikernas favoritsångerska och hon förvaltar väl det jazzmusikaliska arvet från de stora sångerskorna Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan och förstås Anita O’Day med en för svenska sångerskor alldeles unik timing och jazzkänsla.
Priset kommer att överlämnas fredagen den 20 juli då Carin framträder tillsammans med Jan Lundgren och gitarristen Andreas Pettersson på Jazzens Museum i Strömsholm.
Anita O’Day
Jazzsångerskan Anita O’Day avled 23 november 2006 i Los Angeles vid en ålder av 87 år. Anita O’Day, eller som hennes fullständiga namn löd Anita Belle Colton, föddes i Chicago den 18 oktober 1919.
Anita O’Day började sin karriär med att dansa i baletten på olika klubbar i Chicago och fick också tillfälle att sjunga där. Hennes stora förebild var Billie Holiday. Hon blev de vita amerikanarnas motsvarighet till Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan.
Omkring 1940 hörde Gene Krupa henne och sade till henne att så fort han behövde en sångerska skulle han ringa. Hon gjorde strax efteråt en provsjungning för Benny Goodman, men han tyckte inte att hon höll sig till melodin och ratade henne. En kort tid därefter ringde Krupa och hon fick jobb i hans storband och slog igenom på kort tid. Med Krupa hade hon ett par stora succéer på skivmarknaden. En av dessa blev “Let Me Off Uptown”. Filmbolaget Soundies spelade in många kortfilmer med olika jazzorkestrar under 1940-talet och Anita O’Day finns med på en från 1941.
Efter att Krupa lagt ned sin orkester 1943 fortsatte Anita O’Days karriär hos Stan Kenton innan hon två år senare var tillbaka hos Krupa när han bildade en ny orkester. Den 18 januari 1945 gjorde Anita O’Day sin första skivinspelning under eget namn för skivbolaget Capitol. Det var ett tiomannaband som backade upp henne bestående av musiker ur Stan Kentons storband. Vid den här sessionen spelade hon in fyra låtar och den första som kom ut var “Them There Eyes”, men det skedde först drygt 20 år senare på en dubbel-LP som var kopplad till boken “Esquire’s World Of Jazz”.
Från 1946 jobbade hon mest som egen och frilansade med olika orkestrar. Periodvis hade hon stora problem med missbruk av heorin och alkohol. Den 17 januari 1947 medverkade hon vid The Second Esquire Jazz Concert. Det var en unik konsert i det avseendet att det var första gången som tre konserter som ägde rum samtidigt på olika platser radiosändes i ett och samma program. Sändningen kunde höras över hela USA via ABC Blue Network och styrdes från New York. Konserterna skedde i New York, New Orleans respektive Los Angeles. Bakom arrangemanget stod tidningen Esquire, som i samband med konserterna delade ut sina priser till musiker som vunnit omröstningen i olika kategorier. Juryn bestod av 22 så kallade “experter”. Första delen sändes från New Orleans och därefter kopplade man in New York innan det var dags för de som samlats i Los Angeles. Där fick Judy Garland äran att överräcka Esquires sångsolistpris till Anita O’Day, som sedan sjöng “Wish You Were Waiting For Me” uppbackad av Duke Ellington och hans orkester.
1958 gjorde hon ett bejublat framträdande på jazzfestivalen i Newport. Den filmades och resulterade i filmen “Jazz On A Summer’s Day”, där Anita O’Day medverkar i två nummer, “Sweet Georgia Brown” och “Tea For Two”. I början av 70-talet bildade Anita O’Day eget skivbolag för att ha bättre koll på alla sina inspelningar. I Lord’s Jazz Discography finns hon med på 171 sessions.
1981 publiserade hon sin självbiografi High Times, Hard Times. På Internet finns hennes officiella hemsida: anitaoday.com. Där framgår att hon 2006 släppte sin senaste skiva 87 år ung och att en dokumentärfilm - Anita O’Day The Life Of A Jazz Singer - om henne hade premiär i juni 2007.
